26 januari 2017

Zakynthos - inuti turistekonomin


Turismen på de Joniska öarna spåddes öka med mer än 10% under året 2016 jämfört med 2015, kanske framför allt för att öarna ligger väster om det grekiska fastlandet, medan den stora mängden flyktingar kommit till vissa öar österut i det Egeiska havet, nära Turkiet. Detta förutsatt att turister tittar på kartor och funderar över väderstrecken. Kanske är det så. En lokal politiker uppger att turismen står för 50% av BNP för de Joniska öarna, jämfört med 8% i Grekland som helhet. Turismen svarar för 17% av sysselsättningen på öarna, att jämföra med 8.4% nationellt. (Kathimerini) Att bara 17% av de sysselsatta producerar halva BNP är något märkligt, då turism anses som en mycket arbetsintensiv näring, men kan förstås bero på hur man definierar saken - om anställda i affärer och restauranger till exempel räknas in här. I vilket fall som helst är öarna längst västerut bland de ekonomiskt mest välmående i det sargade landet.
     
Bara ett ögonblick älskling, medan jag öppnar mitt stora kassaskåp. Är det årets raggningsreplik? Nej, det är en caféägare som ska växla en 50-eurosedel. Han ser trött och grinig ut, hur mycket än han säger älskling och gullet, en sorts närmast depressiv leda och förakt vid livets detaljer och människorna i dem, den typiskt grekiska utbrändhet som tycks drabba männen här på Zakynthos, de inte längre helt unga, de med 12, 14, 16 timmars arbetsdag i dagshettan eller kvällsfukten. De kan sitta och stirra utan att blicken möter något, den har sett allt förut, den är less vid att se. Turister, kladdiga turister, fåniga turister, turister på många språk, ständigt krävande fjäsk och oförmögna att förstå pengars värde, belamrar deras dagar.
    Darling, agápi mou, lady, är lika vanligt i deras munnar som spott, lika utan verklig smak. Min Gud. Theé mou. Munnen full med aska innan cigarretten ens har tänts.
     Säsongen här är inte lång. Med en släpande start i mitten av maj följer fyra månader av höghastighet, därefter en tveksam oktober och sedan vinter. Vintern, tiden då man kan slappna av och ta det lugnt, går så fort över, säger en hotellägare. Med maratonarbete hela den heta sommaren blir vinterns vilomånader ändå korta och undflyende.
     De typiska arbetstiderna kan se ut som så att en person jobbar varje dagskift eller varje kvällsskift på ett hotell till exempel, utan ledig dag hela sommaren, för att sedan vara fri under vintern, i den mån de inte då har ett annat icke turistberoende jobb. Sjudagarsvecka är mera regel än undantag, och arbetsdagens längd kan vara 8, 10, 12, 14 timmar eller ännu längre för egna företagare, vilka är många i turistbranschen. Någon är icke fast anställd lärare under terminerna, någon åker utomlands på vintern för att jobba, någon har två jobb under turistsäsongen, ett på förmiddagen och ett resten av dagen, för att sedan vara ledig på vintern. En nattportier har kanske en natt per vecka ledig för att inte förlora förståndet.

     Många etablissemang har öppet från tidigt till sent i väntan på enstaka kunder. Det är köparnas marknad. Ett café kan ha en eller två besökare åt gången dagtid, ett helt hotell bara fyra rum upptagna i början av säsongen, uthyrarna av fyrhjulingar och mopeder väntar och väntar till ett par timmar efter en sen solnedgång. Vissa restauranger är överfulla, andra bara kämpar. En restaurang som ägdes av några bröder fick färre och färre gäster, som om själva tomheten började skrämma bort tänkbara nya gäster. Till slut fick man bara stänga. I lokalen sitter nu familjen och äter middag på det stora salsgolvet bakom frigolitlådor som blockerar ingången. De ser lyckliga ut.
     Vid kanten av Kalamakivägen ute på landsbygden har zigenarna sin kantin. Ur en vagn säljer de kaffe och souvlaki. Sittplatserna består av halmbalar täckta av trasmattor. Över vägen gör de fulla charterplanen sin inflygning mot flygplatsen,  stjärtfenorna ser ut att nästan fastna i elledningarna. Vägkantens kaffe kostar 1 euro, medan det vid hamnkanten i stan kostar tre gånger mer. Det är inte kvalitén som skiljer dem åt, det är anspråken.
     Apoteket i öns enda stad där man bara talar grekiska tar halva priset för ett högkvalitativt grekiskt schampo än vad man gör på turistapoteket. Det fungerar, för staden har ett mycket litet gemensamt flöde med turistbyarna när det gäller vardagliga behov. Den verkliga landsbygden utanför turistghettona tjänar bara småsmulor på turismen, som några vattenflaskor eller ölburkar sålda till mycket låga priser i snabbköpet.

 Vid den heta middagstiden vandrar kvinnor från plats till plats, vart är de på väg? Vid middagstid sitter gubbarna i sina skuggiga garage på plaststolar och pratar, bara lite lätt störda av en turist som frågar efter vägen. Utanför det lilla snabbköpet på Kalamakivägen står en rullstol, en permobil, med en man i den. På ryggen av stolen är klistrad en gul lapp med svart text  pólite, till salu.
 

Zakynthos är en gammal ö - den omnämns som "Det skogbevuxna Zakynthos" i Odysséen. Odysseus själv var öns andra eller tredje härskare i kungalängden, då han var konung över riket Kefalonia som även innefattade hans hemö Itaka som bara ligger några mil norrut. Många av hans så länge övergivna hustru Penelopes odrägliga friare kom från Zakynthos.
     Under några århundraden var ön neapolitansk, några århundraden venetiansk, men bara fem år däremellan osmansk. Den venetianska bebyggelsen finns inte kvar - den ödelades vid jordbävningen 1953 tillsammans med det mesta på ön. På det bysantinska muséet i stan kan man se hela väggar av ikonostaser från raserade bykyrkor.

Vid en restaurang nära Demokratitorget i Zakynthos stad kan man varje kväll lyssna på levande zakynthisk traditionell musik spelad på mandolin och gitarr, sjungen av två eller tre lokala män sittande vid ett litet bord med sina kaffekoppar och cigarretter. Urvalet av mat är inriktat på det ekologiska och lokalproducerade, och priserna en bit över genomsnittet. En kväll landar en hel busslast pensionärer där, kvinnor som män, och blir påfallande snabbt serverade vin och vatten, bröd och sallad, innan deras beställningar tas upp. En av de äldre männen höjer glaset mot musikerna och säger Hej på er, killar! -Varifrån kommer ni? svarar sångaren. De är från fastlandet.
     I en turistby är de allra populäraste restaurangerna som två motpoler. Den ena, ett traditionellt grillhus med värme strömmande ut från det öppna köket med grillat kött ständigt på spettet, foton från gamla filmer på träväggen, den andra en med en fusion av medelhavskök med något som liknar modernt skandinaviskt  -  grönsaker, subtilitet, filéer som marinerats i vodka, och en trädgård fylld med kulörta lyktor och Ikeastolar.  

 På de grekiska öarna skapar britternas säregna smak en egen genre av etablissemang. Engelsk frukost serveras på många ställen, full English, helstekt. Sugen på söndagsstek med Yorkshirepudding, brunsås och mosade gröna ärter? Inga problem. Serverade ihop med en pint. Frågetävling på puben, fotboll på storskärm, bingo, kväll med en Amy Winehouse-look-alike? Eller kanske Rihanna och Elvis?
      Dessa stackars look-alikes, de är underhållningens fotsoldater. Hur mycket talang och sångröst de än har, hur skulle de kunna bli ihågkomna av en publik som inte vet vad de heter eller hur de ser ut, även om lyssnarna mot förmodan hade varit spik nyktra? De kan som underhållare rentav göra ett bättre jobb än den de härmar, en Michael Bublé som svänger runt på puben och charmar varenda tant som sitter där, men gagerna, karriärvägarna, nej de kan inte vara lysande.
      Att ha öppet väldigt många timmar per dygn med få kunder innebär förstås dålig lönsamhet per timme. Men varför skulle man räkna i lönsamhet per timme på något som inte är en produktion med (nödvändigtvis) kostnader per timme, en verksamhet som inte pågår året runt, utan bara under några skälvande månader, en arbetsinsats av personer som ofta nog själva äger sin verksamhet och sätter familjemedlemmar i arbete, och där alternativ med avlönat arbete någon annanstans rimligtvis saknas? I en turistekonomi är det fullt rationellt att hålla öppet de extra fyra timmarna i väntan på någon strökund, med sitt eget eller familjens arbete som insats.

 De foton av Zakynthos som sprids på nätet är påfallande enahanda, och detta trots öns stora skönhet. De gäckande havssköldpaddorna Caretta caretta, som bara kan ses med extrem tur och envetet jagande, avbildas gärna, helst några små ungar krälande mot havsranden. En trång stadsgata med onormalt vita hus och bougainvillea klättrande över balkongräckena ger också en typisk idyllisk bild. Men det verkligt hyperromantiska fotot som vid alla tillfällen kan representera turistupplevelsen av ön är skeppsvraket inklämt på en sandstrand mellan skyhöga vita klippor och turkosfärgat hav. Att vraket knappast är ett regalskepp verkar inte bekomma någon. Det är det sönderrostade metallskrovet av ett skepp ilandblåst i en 80-talsstorm på väg till Italien med smuggelcigarretter.
     Hur ser framtiden ut? Säkerligen ljus. Zakynthos omnämns ofta i uppräkningar av Greklands vackraste stränder och bästa öar, ibland på första plats. En brittisk tidning varnar dock för att man bör undvika "den nedsupna södra delen" av ön och satsa på den norra. Men just på den sydvästra spetsen finns ett naturreservat för sköldpaddor vid stranden och i samma trakter ekologiska byar för den miljömedvetne turisten som vill uppleva lugn och äta lokalproducerad föda.
     Man har i eurokrisens katastrofala epicentrum Grekland lyckats skapa en egen biotop av blomstrande turistekonomi på öarna, och denna tycks på Zakynthos gå vidare i riktningen mot ekologisk turism med mera svåråtkomliga natur- och kulturupplevelser än den traditionella charterturismen. Inte för att denna på något sätt behöver försvinna. Man vistas bara i olika byar.

8 augusti 2016

Var inte alltför rädd

"Visa nu att ni är män, värdiga den frihet ni äger, och till vilken jag lyckönskar er. Ty ni vet mycket väl att jag skulle välja friheten framför allt jag äger, och framför många gånger mer än så. För att ni ska veta hur den strid blir som ni nu går till, skall jag förklara det, eftersom jag känner till den saken. Fienden har en jättestor här, och anfaller under högljutt skrikande och skränande."
     Perserkungen Kyros talar till sina grekiska inhyrda trupper. Skulle han verkligen ha valt friheten före makten? Varför gjorde han i så fall inte det?
     Lägg märke till skrikandet och skränandet hos fienden - vissa saker ändrar sig aldrig genom eonerna.
Xenophon: Anabasis    År 400 f Kr

1 augusti 2016

Blir livet någonsin annorlunda?

"Här fanns ett palats som tillhörde Bélesys, satrapen i Syrien, samt en mycket stor och vacker park med allt som årstiderna frambringar. Kyros lät hugga ned parken och bränna palatset."

Xenophon: Anabasis    År 400 f Kr

2 april 2016

Who does a country belong to?

(På svenska här)
If the French revolutionaries could claim that citizenship of a country should be acquired by those who wants to be citizens of a country, then what could I say with equal clarity? If Aristotle presumes that taking part in the (city-)states affaires is necessary but perhaps not enough grounds for citizenship, what can a resident in a centralised million member state set against it? That perhaps it seems that those who have lived in a country long enough has the right on their side? That the rights of generations accumulate into my own right and my own citizenship?
   
 As for most unnoticed families my family's history is lost in obscurity, but we seem to have been residing not just in the same country, but in the same part of Sweden for eternities. And yet, there are loose rumours claiming that on my father's side they were perhaps Walloons for having such black hair, and on my mother's father's side nordic gypsies for being so restless. Nobody knows for sure. What we do know is that both these families that met in my mother and my father, were small farmers, farm labourers, crofters, industrial proletarians and quite a few of them distillers of vodka on their spare time. Not a priest as far as the eye can see. But perhaps one of them was an immigrant from the European continent, and others of the travelling kind.
     For some reason indigenous populations that have lived in a country long before historic time are considered to have greater rights to this mass of land they lived on, than the rest of us with uncertain ancestry who have moved around in the world. Assuming the equal value of humans this has a doubtful logic. Did I loose the right to the land I live on because my ancestors migrated a few hundreds or thousands of kilometers some three or twenty seven generations ago? In reality it of course looks very different: despite resolutions and promises, treaties and laws, the world's indigenous people live very limited and circumscribed lives. Especially their specific forms of life that doesn't easy or at all assimilate with modern industrial society; like being hunter and gatherers, living a nomadic life or practising a shaman religion, has become marginalised or completely banned.
     In Vietnam more than fifty groups of people coexist . Both the majority people  kinh and most of the minorities took possession of the land at the same time, and none of them can be considered indigenous. None of these groups have more or less rights than others in theory, but the differences between the wealth and health status of the groups have grown increasingly larger in the economic development that followed the post war poverty and devastation, to the clear disadvantage of the minorities. They often live in mountainous areas, primitively, further away from cities, industries and health care than the majority people do, and their level of education is lower. They are nevertheless considered citizens and Vietnamese.
   
Sweden has a blemished past concerning its indigenous population, and a problematic present where it refuses to sign ILO 169, the convention of indigenous and tribal people, maybe because it would give the Samis land rights in a way that could  threaten the exploitation of minerals and the establishing of mines in the north. The Swedish state has been fully tolerating of the Sami's rights throughout the ages as long as those rights haven't disturbed the needs of the industrial development.
     Those people that have lived their lives more or less constantly travelling have often been resented in society, either they were Roma with all of Europe as their base, or travellers within a country, (often of the same ethnicity as the majority), like the Swedish travelling people or tattare, or the Irish travellers. Their way of life seldom merges well with the rest of the community's steady living, work and schooling; but equally often have these people throughout history been denied the opportunity of housing and education on the pretext of some moral or social shortcoming of their own. Their status has long been, and still is, lower than that of the steady resident.
     The European Union is a project based on free movement. The movement of capital came first, and is least disputed. The movement of goods over borders has been thoroughly realised, with thousands upon thousands of regulations to support it. Movement of people is in practice more difficult, with the European countries' domestic labour markets. different languages and disparate social insurance systems, but has at least been fully possible in theory.
     While the frequent inner border controls in the European Union and a wavering Schengen means little more than delays and inconveniences  for the EU-migrant, the attitude of Great Britain could amount to a greater threat to the free movement. The United Kingdom does no longer want to give full economic rights (benefits) to the EU migrants that work and pay taxes within the country. For this reason and others, the UK wants to re-negotiate the agreement, alternatively leave the union. What a Brexit would mean is not clear to anyone, perhaps it would still be possible to keep the free movement of labour within the EEA agreement. If the UK cannot accept the 2.3 million EU migrants working within its borders, what will then happen to those, and to the 2.2 million Britons that live within the rest of the EU, mostly in Spain, and whose right to migrate has not so far been much questioned?
     Usually working and paying taxes qualifies a resident for benefits in a country's social insurance system. That the British now want to tear this up is a new element in European politics. So is the Sweden Democrats' proposal that only citizens should have full economic rights in Sweden, regardless if they work or not. Citizenship in a country otherwise usually means full political rights, as voting rights and possibility to stand for election to parliament.
     There are people who are stateless. Others have citizenship in the country where they were born, irrespective of ethnicity. Citizenship can also be inherited. I have relatives with Swedish citizenship who have not lived in the country for three generations. The latest two generations speak but a few words of Swedish. The smallest children will have English and Swahili, and English and Chinese, respectively, for their first languages. Choosing a Swedish citizenship gives a safe harbour in Europe with advanced health care and free education should the need arise. Without wanting to deprive my cousins who are citizens of the world of their security, is their right to live in a country they have never seen more important than a Roma or Syrian child's right to safety and life?
   
We all live off the toil of past generations, and not just our own. The question is whether we are prepared to share this wealth that we inherited, and the freedom that follows it.
     Perhaps the person who loves a country and is prepared to work for its welfare could be considered a citizen, especially if they show a political interest, i.e. cares for something other than themselves.
     Perhaps the person who accepts a country and is prepared to pay taxes could be considered a resident of this country, and have the same rights as other taxpayers.
     Perhaps ethnicity is just a smoke screen loved by those who wants to delude us and make us not demand too much of life.

5 mars 2016

Vem tillhör ett land?

Om franska revolutionärer kunde hävda att medborgarskap i ett land skulle tillfalla den som ville vara medborgare i ett land, vad ska jag då med motsvarande skärpa säga?  Om Aristoteles förutsatte en delaktighet i (stads-)statens affärer som en nödvändig men kanske inte tillräcklig grund för medborgarskap, vad kan en invånare i en centraliserad miljonstat ha att sätta emot? Att det tycks som om de som levt i landet länge nog har rätten på sin sida? Att generationers rätt ackumuleras till min egen rätt och mitt eget medborgarskap?

Som för de flesta obemärkta familjer försvinner min släkts historia i ett dunkel, men vi tycks ha varit bofasta inte bara i samma land, utan i samma landskap i evinnerlighet. Ändå gör lösa rykten gällande att man på min pappas sida kanske var valloner för de hade så svart hår, och på morfars sida tattare för de var så rastlösa. Ingen vet det på allvar. Vad man vet är att båda dessa släkter som möttes i min mamma och min pappa var småbönder, lantarbetare, torpare, industriproletärer och vid sidan av det hembrännare. Inte en präst så långt ögat kan se. Men kanske att någon av dem varit invandrad från den europeiska kontinenten, eller av resandefolk.
     Av någon anledning brukar man anse att ursprungsfolk som levt i ett land långt före historisk tid har större rättigheter till denna landmassa man bebott, än oss andra av tveksam proveniens som flyttat omkring. Utgående från människors lika värde är det en tveksam logik. Förlorade jag min rätt till marken jag bor på för att mina förfäder för tre eller tjugosju generationer sedan migrerade några tiotals eller hundratals mil? I praktiken ser det förstår annorlunda ut: resolutioner och löften, fördrag och lagar till trots lever världens ursprungsfolk mycket begränsade och kringgärdade liv. Speciellt deras särskilda livsformer som inte lätt eller alls låter sig assimileras med ett modernt industrisamhälle; som att vara jägare och samlare, leva nomadliv eller utöva en shamanreligion, har blivit marginaliserade eller helt förbjudna.

     I Vietnam samsas mer än femtio folk om ett land. Både majoritetsfolket kinh och de flesta av de mindre folkgrupperna besatte landet samtidigt, och ingen kan anses vara ett ursprungsfolk. Ingen av dessa folkgrupper har på papperet mer eller mindre rättigheter än några andra, men skillnaderna mellan gruppernas välstånd och hälsa har vuxit sig allt större i den ekonomiska utvecklingsfas som följde på efterkrigstidens fattigdom och förödelse, och detta till minoritetsfolkens klara nackdel. De bor ofta i bergsområden, primitivt, längre från städer, industri och sjukvård än vad majoritetsbefolkningen gör, och har en lägre utbildningsgrad. De räknas likväl som medborgare och vietnameser.
   Sverige har ett allt annat än fläckfritt förflutet med sin ursprungsbefolkning, och ett problematiskt nu där man vägrar skriva under ILO 169, deklarationen om ursprungsbefolkningars rättigheter, kanske därför att det skulle ge samerna markrättigheter på ett sätt som kan hota mineralutvinningen och gruvetableringen i norr. Genom tiderna har den svenska staten varit fullt toleranta gentemot samiska rättigheter så länge de inte stört behoven hos det industriella näringsidkandet. Girjasprocessen om jakträttigheter som nyss avgjordes i Gällivare tingsrätt är inte den första och knappast den sista av statens rättsprocesser med samebyar.
     De folk som levt sina liv mer eller mindre ständigt på resande fot har ofta varit illa sedda i samhället, vare sig de varit romer med hela Europa som bas, eller resande inom ett land, (ofta med samma etnicitet som majoriteten), som svenska resandefolk eller tattare, eller irländska travellers. Deras livsstil går sällan lätt ihop med resten av samhällets bofasthet, arbete eller skolgång; men lika ofta har de genom historien förvägrats möjlighet till just bostäder och utbildning med hänvisande till någon moralisk eller social brist hos dem själva. Deras status har ständigt varit, och är, lägre än de fullt bofastas.
     Den europeiska unionen är ett projekt vars fundament är fri rörlighet. Kapitalets rörlighet kom först, och är minst omstritt. Varors rörlighet över gränser har också grundligt förverkligats, med tusen sinom tusen regleringar till stöd. Mänsklig rörlighet är i praktiken något svårare, med de europeiska ländernas nationella arbetsmarknader, olika språk och disparata socialförsäkringssystem, men har åtminstone varit fullt teoretiskt möjligt.

     Medan de ökade inre gränskontrollerna i EU och ett svajande Schengen för EU-migranter inte ännu betyder mycket annat än förseningar och krångel , så kan Storbritanniens inställning betyda större hot mot den fria rörligheten. Storbritannien vill inte längre ge fulla ekonomiska rättigheter (bidrag) till de EU-migranter som arbetar och betalar skatt inom landet. Bland annat på grund av detta vill man omförhandla sitt avtal, alternativt lämna EU. Vad en Brexit skulle innebära vet ingen ännu, kanske kan man ändå behålla den fria rörligheten av arbetskraft inom EES-avtalet. Om Storbritannien inte kan acceptera att ha 2,3 miljoner EU-migranter inom sina gränser, vad händer då med dessa, och med de 2,2 miljoner britter som lever inom resten av EU, framför allt i Spanien, och vars rättigheter att migrera inte hittills blivit stort ifrågasatta?
     Vanligtvis brukar arbete och skattebetalande kvalificera en invånare för bidrag inom ett lands socialförsäkringssystem. Att britterna nu vill riva upp det är ett nytt inslag i europeisk politik. Likaså Sverigedemokraternas förslag att endast medborgare ska ha fulla ekonomiska rättigheter i Sverige, oavsett om man arbetar eller inte. Medborgarskap i ett land brukar annars innebära att man har fulla politiska rättigheter, som rösträtt och valbarhet till parlamentet.
     Det finns människor som är helt statslösa. Andra får medborgarskap i det land de föds i, oavsett etnicitet. Medborgarskap går också i arv. Jag har släktingar med svenskt medborgarskap som inte bott i landet på tre generationer. De senaste två generationerna talar blott några få ord svenska. De minsta barnen kommer att ha engelska och swahili respektive engelska och kinesiska som sina första språk. Valet av ett svenskt medborgarskap ger en säker hamn i Europa med avancerad sjukvård och gratis utbildning om behov skulle uppstå. Utan att vilja ta ifrån mina världsmedborgare till kusiner deras säkerhet, men väger deras rätt att bosätta sig i ett land de aldrig sett verkligen tyngre än ett romskt eller syriskt barns rätt till trygghet och liv?
     Vi lever alla av tidigare generationers slit, och inte bara av vårt eget. Frågan är om vi är beredda att dela med oss av detta välstånd som vi fått i arv, och den frihet som följt med.
     Kanske skulle den som älskar ett land och är beredd att slita för landets välfärd kunna räknas som medborgare, särskilt om den engagerar sig politiskt, definierat som att bry sig om något annat än sig själv.
     Kanske kan den som accepterar ett land och är beredd att betala skatt räknas som en innevånare i landet, och ha samma rätt som andra skattebetalare där.
     Kanske är etnicitet bara en dimridå älskad av dem som vill förvilla oss och få oss att inte kräva för mycket av livet.


21 januari 2016

Marodörer

"Magasinen är tomma, vägarna ofarbara. Våra rättrogna tar sin tillflykt till marodering och det på ett sätt om vilket det senaste fälttåget inte kan ge er den minsta idé. Hälften av regementena är lösa band som driver omkring, spridande död och förödelse. Folket i trakten är totalt utplundrat, lasaretten är överfyllda av sjuka och nöden är allmän. Två gånger har högkvarteret överfallits av marodörskaror, och överbefälhavaren har själv nödgats anhålla om en bataljon för att jaga bort dem."
     "Kejsaren ämnar ge divisionscheferna rätt att fusiljera marodörerna, men jag är rädd för att ena hälften av armén då får lov att fusiljera den andra."

     Så här skildrar en rysk författare hur den ryska armén drog fram i Österrike och Preussen under Napoleonkrigen, på lokalbefolkningens bekostnad - som arméer brukar göra.
Krig och fred, Leo Tolstoj